Solreflexer.

Alltså, hur skönt är det inte när solens strålar äntligen värmer ens ansikte igen, efter månader av mörker? Det är som om livet försiktigt knackar på och vill röra om i grytan igen. Som om man påminns om att man faktiskt har ett liv, till och med.

Jag hyllar vårsolen, men mest hyllar jag den för att dess strålar får mig att le lite. Faktiskt.

Och trots att jag är risig och sliten, och säkert skulle kunna klaga lite idag också, så mår jag bättre. Bättre än igår i alla fall. Det måste vara solen. Solretningar.

<- ego, våren 2005.

Sätesmuskulatur.

Vad är det med folk egentligen? På vilket sätt är det artigt, smart och trevligt att ockupera båda sätena i en buss? Alltså, innan nån säger nåt om att det ju är skönt att kunna ställa upp sin väska på sätet bredvid: jag snackar inte om nåt slags extra förvaringsutrymme, nej nej. Detta är betydligt allvarligare.

Jag talar om folk som sätter sig på det yttersta av två säten! Det är helt OK när det är väldigt få passagerare på bussen och man snart ska hoppa av ändå. Men när andra tvingas STÅ upp och dessa sätes-ockupanter ändå inte hoppar in ett snäpp! Härom dagen satt jag i en buss där det kryllade av såna här ockupanter och det var nästan så att det blev komiskt: på hela vänstersidan av bussen var det enbart på yttersta sätena det satt någon! Och samtidigt stod folk upp, bredvid...

Hur kan man INTE fatta att det är ohyfsat att bara sitta så där utan att låta andra sitta? Nu ska väl sägas att det uppstår tillfällen då det kan vara berättigat att göra på detta vis. T.ex. så händer det (tydligen rätt ofta här i stan) att det regnar in i bussarna och då drabbas oftast de yttersta sätena mest. Blött som fan, med andra ord. Men ändå. Hallå, vad är det frågan om!?