Alltså, hur skönt är det inte när solens strålar äntligen värmer ens ansikte igen, efter månader av mörker? Det är som om livet försiktigt knackar på och vill röra om i grytan igen. Som om man påminns om att man faktiskt har ett liv, till och med.Jag hyllar vårsolen, men mest hyllar jag den för att dess strålar får mig att le lite. Faktiskt.
Och trots att jag är risig och sliten, och säkert skulle kunna klaga lite idag också, så mår jag bättre. Bättre än igår i alla fall. Det måste vara solen. Solretningar.
<- ego, våren 2005.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar