Seriöst, alltså.

Som den flitige mediebrukaren redan vet, så har nu vår Littorin kommit med förslag om ytterligare ändringar för de arbetslösa i landet. Från och med i sommar slopas regeln om att man, de första 100 dagarna i sin arbetslöshet, får lov att söka arbeten i sin geografiska närhet. Nu ska man söka jobb i hela landet. Från dag 1.

"Man måste kunna söka ett lämpligt arbete även om det ligger på någon annan ort, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin till Ekot.", skriver SvD.se. Jahaja. Så nu ska man alltså få ännu mer tryck på sig som arbetssökande.

Jag var arbetslös i ett år innan jag (thank god) fick en projektanställning. Då hade jag ynnesten att vara berättigad a-kassa på studievillkoret - något som man ej längre kan få - och fick innan dess (90 dagars karens var det) söka mig till socialkontoret i min dåvarande kommun. Då gäller det att inte ha stolthet i kroppen, må jag lova. Hugaligen.

Jag sökte jobb och jag sökte jobb. Nämnde jag att jag sökte jobb? Över hela landet, jojomensan. Men fick jag nåt? Icke. Visst, jag ska villigt erkänna att jag inte sökte okvalificerade tjänster i t.ex. Luleå (120 mil ifrån där jag bodde), men jag tvivlar också starkt på att de skulle vara intresserade av en akademiker som har helt andra mål.

Med intresse har jag följt kommenterandet av denna nyhet, och det som framförallt slår mig är bristen på förståelse hos dem som envisas med att skriva saker som "jag har inte lust att betala för er som är lata" och "man måste ju flytta för jobb, det har folk gjort i alla tider!". Visst ska man flytta om jobbet kräver det. Men det kan ju för hela fridens skull inte ligga nåt självändamål i att söka jobb som ligger jättelångt ifrån där man bor.

Dessutom: ska alla flytta runt? Dalmasar till Skåne, och skåningar till Dalarna?

Och ännu ett frågetecken höjer sig kring problematiken hur det ska funka för alla med sambo och/eller familj. Visst kan man veckopendla, men det förutsätter ju att man har ekonomin till det. De som hävdar att detta är självklart, tillhör oftast just den kategorin som har rätt skapligt med pengar. Samma personer har fått alla sina jobb via kontakter (bara en misstanke förstås) och har aldrig varit arbetslösa, på grund av brett kontaktnät och så vidare.

Jag är faktiskt nervös över vart Sverige är på väg. Jag läste precis en grymt intressant bok, "Barskrapad" av den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich. Där "wallraffar" hon genom att försöka överleva i låglönebranschen. Mycket obehagliga fakta dyker upp. Läs mer här, och låt dig förskräckas. Vill vi ha det som i USA? För det verkar inte vara bättre, med tanke på utvecklingen...